En sommar utan smartphone

Utdrag ur en dagbok från en sommar, då jag lade smartphonen i en låda och fann en massa annat.

Nedan följer utdrag ur den dagbok jag har fört för egen del under experimentets gång. Personnamn är av integritetsskäl fingerade.

Torsdag, 29 juni 2023 - upplägget

Semestern har just börjat.

Jag kramar barnen på mitt jobb hejdå, önskar dem en trevlig sommar och åker hem till E som vi har höns tillsammans med. Vi matar hönsen med överblivet ris från barnens tallrikar som jag samlat in, sågar till och skruvar fast en planka för att reparera taket på hönsgården som håller på att falla in och sedan hjälper hon mig att bära ut den tjugokilossäck med mjöl som hon köpt åt mig, direkt av en kvarn och lutar den mot bakdäcket. Jag sätter mig i bilen och åker hemåt. Termometern visar 36 grader varmt och det gör nästan ont att ta i ratten. Munnen är torr och huvudet börjar snurra. I passagerarsätet ligger min baddräkt och ett badlakan, redo för ett dopp i sjön på hemvägen. På gärdet bredvid badet kör bonden sin balvagn med det karaktäristiska svishande ljudet, men nere vid bryggan är det tomt. Jag klär om till badkläder och blir ståendes längst ut på bryggan, andas djupt ned i lungorna och gör någon typ av solhälsning innan jag dyker i och bryter vattenytan i en smidig båge. Efter att ha njutit ett tag av vattnet, solen och friheten tar jag bilen hem sista biten, fortfarande iförd baddräkt, och packar ur alla saker. Arbetskläder ska tvättas, en matlåda ska in i kylen och äggen staplas i skafferiet. Ingenting slår mig som konstigt, innan jag får ett meddelande på messenger på mobilen från E. Du är nog redo för semester, står det, under en bild på en mycket ensam mjölsäck kvarglömd på hennes uppfart. Trots att säcken varit lutad mot bilen så lyckades jag både glömma bort att lasta in den, och reagerade heller inte på att den inte låg i bagageluckan när jag lastade ur den. Jag svarar skrattande att det är jag verkligen, beklagar hjärnsläppet och konstaterar att nu loggar jag ut.

Från och med nu är det mobilnumret som gäller.

Klockan fem på eftermiddagen slår jag av min iPhone, använder det lilla metallverktyget för att mata ut simkortet och stoppar in det i min sexton år gamla Sony Ericsson K810i. Min sista osmarta mobil, i trogen tjänst 2007-2011, men sedan bortglömd och stoppad i en låda långt in i en garderob. Den fungerar fortfarande! Nu är det iPhonens tur att ligga i en låda över sommaren, eftersom jag i ett infall av att fullständigt ha fått nog av moderniteten bestämt mig för att ha en semester utan smartphone. Jag känner mig motiverad och beslutsam, men är samtidigt medveten om att som alltid när det gäller att bryta ett beroende och ändra en vana så kommer det att vara jobbigt, inte minst i början. Kommer jag att klara det? Kommer jag att bli totalt isolerad utan alla kommunikationsappar? Hur ska jag hantera rastlösheten? Vad kommer jag att fylla tiden med? De senaste åren har min telefon varje måndag meddelat mig att vi i snitt spenderat mellan två och fyra timmar om dagen i varandras våld, så det finns onekligen en del tid att fylla eller få tillbaka, beroende på hur man väljer att se det.

Den första kvällen blir en glädjefylld nostalgitripp. Mobilen fungerar fortfarande som den ska och är fylld med kontakter, meddelanden, bilder, filmklipp och musik från ett annat liv. En perfekt bevarad tidskapsel av mitt liv mellan 20-23, att arkeologiskt återupptäckas av mitt 36-åriga jag. På den här tiden fanns inte streamingtjänster på samma sätt som idag - framförallt inte i bärbar form - utan alla hade fortfarande sina i varierande grad illegalt införskaffade mp3-filer med sig i fickan. Allt var handplockat och noga utvalt, eftersom lagringsutrymmet var begränsat. Eftersom jag hade utrustat min mobil med ett extra minneskort så fick det ändå plats 155 låtar på den, 155 exempel på min dåvarande musiksmak.

Men hur skulle jag lyssna på dem? På den här tiden hade mobiltelefoner ingen vanlig 3,5mm-sladd, utan varje tillverkare hade sina olika lösningar för sladdar och headsets, och det krävdes i regel en adapter för att koppla in den till en vanlig stereo, en adapter som givetvis gått förlorad med åren. Fast vänta nu, hade inte mobiler bluetooth redan på den här tiden? Det visade den sig ha, och den var dessutom kompatibel med vår trådlösa högtalare. Kvällen spenderades således med att dricka öl i den varma kvälssolen, lyssna på svensk indiepop, powermetal, electropop, tysk soul och experimentell dansmusik i en salig blandning. Jag kan inte anklaga varken mitt dåtida eller nutida jag för att ha en ensidig musiksmak!

Vad gör man med sina händer, när de inte har en digital snuttefilt att pilla på?

Man kan väl inte bara sitta rakt upp och ned och lyssna på musik utan att ha någonting i händerna? Jag och många med mig är en fipplare. Mina händer håller alltid på med någonting, och har de ingenting vettigt för sig så kommer de att börja klottra, vika och vrida på saker eller i brist på yttre föremål snurra med en hårslinga, pilla sönder nagelbanden eller klia på någonting. Hade jag varit född i en annan tid med andra intressen så hade jag förmodligen varit bra på att sticka eller virka, men nu blev det så att dermatillomani och mobilberoende blev mina händers laster istället. Så till den grad att jag börjar få ont i högerarmen av att ligga i soffan i en statisk position i så många timmar, fastklamrad vid skärmen som om mitt självaste liv berodde av den.

Nu hade jag plötsligt mina händer åter, vad skulle jag göra med dem?

Blicken föll på de knippen av torkade örter som hänger under paviljongtaket, i väntan på att någon gång rensas och paketeras för att drickas som te under vintern.

Någon gång visade sig vara nu.

Till tonerna av återupptäckt musik fylldes en hel kockumspanna med torkade myntablad, och en punkt kunde strykas från att-göra-listan. Kanske blir det här sommaren då jag tar itu med alla små och stora projekt som gäckar mig genom att påminna om att de måste göras Någon Gång? Någon Gång kanske är nu?

Till sist fann jag ändå mig själv med en mobil i handen, där jag nostalgiskt bläddrar bland gamla bilder, visar dem för sambon och skickar dem som MMS till gamla vänner.

Våra moderna mobiler har förändrat mycket, inte minst vårt sätt att skriva. På gamla mobiler fanns en begränsning på hur långa sms man kunde skriva, så alla blev specialister på att utnyttja detta utrymme till max. Man skrev så få, men så långa meddelanden som möjligt, eftersom de under en lång tid kostade en summa per skickat sms. Ekonomiska incitament gjorde oss effektiva. Därtill hade vi inga vanliga tangentbord att röra oss med, utan var beroende av systemet T9, där varje siffra representerade en grupp av bokstäver, som med hjälp av en ordbok hjälpte en att få fram rätt ord. Det var omständligt och krävde ett helt eget sätt att tänka, men som med allt annat man gör ofta i sin vardag så blev de flesta såpass bra på det att de kunde författa hela meddelanden utan att ens titta på mobilen. Detta gjorde att jag kunde svara på sms samtidigt som jag körde bil; bokstävernas positioner fanns lagrade i muskelminnet, så jag kunde hålla ögonen på vägen och samtidigt skriva och skicka text. Som med så mycket annat så gäller dock ”use it or lose it”, så att börja skriva på detta sätt igen kändes något ringrostigt. Efter två öl visade det sig dock att det är ungefär som att lära sig cykla - har man väl lärt sig det, så finns kunskapen och vanan där någonstans. Mina vänner som jag skrev med svarade dock på det moderna sättet, smartphonesättet, där kommunikation inte debiteras per skickat meddelande utan det är fritt fram att skicka många, korta meddelanden i en lätt överblickbar tråd. I en äldre mobil dyker dessa dock upp som separata sms, med ett påträngande ”pling plong” för varje meddelande. Att ha mobilen på ljudlös var inte heller en vana som etablerades förrän med de smarta telefonerna och detta förändrade kommunikationsbeteende - ett beteende man knappast reflekterar över förrän man har något att kontrastera det emot.

På min instagramsida har jag till min egen stora förvåning (och stundtals förfäran) fått en rätt ansenlig mängd följare under de senaste åren. En stor del av de dagliga skärmtimmarna går åt till att kommunicera med dessa, men det behöver ju inte nödvändigtvis ske via instagram. De som är särskilt givande att samtala med, varav somliga har blivit vänner i verkliga livet, skriver jag numera med via meddelandetjänsten Signal, eller pratar med över vanlig, hederlig telefon. Det kändes ändå artigt att författa ett slags out of office-reply, och meddela min stundande frånvaro och hur folk kan komma i kontakt med mig om de vill. En person svarade genast via sms, en kvalitetsstämpel, men i övrigt var det tyst förutom en del lyckönskningar via det medium jag just bestämt mig för att lämna därhän över sommaren. Att logga ut visade sig dock lättare sagt än gjort, ett beroende blir man inte av med så lätt utan redan samma kväll loggade jag in via datorn för att se om jag hade fått några kommentarer. Genast kickade vanan in och jag började titta runt bland andra användares bilder.

Stopp nu, ropade något inom mig. Det var ju inte bara mobilen i sig du skulle ta paus ifrån, utan just det här dopaminkicksökande maskinberoende-beteendet. Jag stängde webbläsaren igen och slog av datorn. Annars står min dator alltid på, och det blir förföriskt enkelt att bara fälla upp locket och göra det jag skulle ha gjort ändå, men på en större skärm. Disciplin och nya vanor är inget som formas över en dag.

Fredag 30 juni 2023 -
första morgonen utan smartphone

Här sitter jag framför skärmen igen. En större skärm, men en skärm likväl. Jag inser att det här kommer att vara en process som innehåller många tankar, reflektioner, upp- och nedgångar, så jag har valt att dokumentera den genom att föra ett slags dagbok. Jag hade förstås kunnat göra detta på papper, med penna, men riktigt där är jag inte än. På tangentbord flyter mina fingrar nästan lika snabbt som mina tankar, och dessutom är det ju som redan konstaterats skönt att hålla händerna sysselsatta. Bara en sån sak som att jag efter blott ett halvt dygn känner för att skapa något, text, igen tolkar jag som ett gott tecken. Jag älskar att skriva, det hjälper mig att strukturera mina tankar och känslor och fungerar som en typ av samtidig terapi och meditation, samtidigt som det är ett utlopp för min intuition. Oftast vet jag inte vad jag kommer att skriva eller vart texten kommer att ta vägen när jag börjar och på sätt och vis så är det inte ens jag som skriver; det är något som skriver genom mig.

Det är semester. Inget alarm från mobilen väckte mig i morse, ingen väderapp kollades vid uppstigning, utan vi vaknade med naturen och ljuset (och av att en mycket enveten bålgeting hade tagit sig in i sovrummet genom det öppna fönstret). Där jag normalt sett hade greppat efter mobilen och direkt fått ett förslag från den inbyggda assistenten med ”föreslagen app: instagram, används ofta vid första väckning” så ägnades morgonen istället åt varandra. Vi låg kvar länge i sängen, ignorerade kattens jamande utanför innan vi steg upp och gjorde frukost. Istället för att läsa väderappen så läste jag molnen. Luften är tung och tryckande, vinden obefintlig och molntäcket tjockt. Det kan nog bli regn i eftermiddag. Jag behöver ta hand om resten av örterna som hänger på tork.

I förbifarten kollade jag messenger, signal och instagram på datorn för att se om någon skickat meddelanden. På firmamailen är allt jag möts av önskningar om en trevlig sommar och autogenererade meddelanden som antyder att även resten av världen tycks ha gått på semester. I den stillastående luften känns det nästan som att världen utanför tomtgränsen helt upphört att existera. Framöver ska jag nog försöka betrakta mina digitala postlådor lite mer som den solblekta, rödfärgade plåtlåda som innehåller vår fysiska post. Inte hänger jag vid den hela dagen, rädd för att missa något, utan jag kollar den en gång om dagen (eller varannan) vid den tid då jag vet att postbilen kör sin runda. De får kollas morgon och kväll, men slösurfandet och evighetsscrollandet får hållas till ett minimum.

Detsamma gäller nätshopping, hur mycket har jag inte klickat hem från tradera i ren slentrian från soffan med mobilen i hand? Är det saker jag behöver, eller beror det mest på att jag är uttråkad och att allt finns så frestande tillgängligt, bara ett knapptryck bort? Betala med swish och så sker allt helt automatiskt, det enda som krävs av en är att faktiskt åka och hämta ut paketet. Just ett sådant paket är på väg hem till mig just nu. Ett paket från andrahandsvaruhuset Sellpy som säljer begagnade kläder på auktion. Egentligen har jag kläder för att räcka en hel livstid, men ändå är ett paket med blusar, klänningar, skjortor, byxor och gud-vet-vad på väg i detta nu. Att inte längre ha galleria, betalkort och signeringsmekanism i fickan dygnet runt lär göra detta impulsshoppande betydligt svårare. Bara en sådan sak som att signera kortköp utan mobilt BankID visade sig vara ett smärre äventyr, som krävde att jag gick in under diverse dolda menyer i min internetbank och aktiverade säkra kortköp med hjälp av lösenord och engångskod via sms. Kanske är vägen till helvetet stenlagd med smidighet, och osmidigheten det som tvingar mig ut på den smala vägen igen? Den vilda, otrampade, som går genom okänd terräng…?

Nu räcker det med dator för idag.

Lördag 1 juli 2023 - luften går ur

Igår var jag inte helt i fas, men det var väl väntat. En del går säkert att skylla på att vi vaknade med en lätt huvudvärk efter att ha firat in semestern med en öl för mycket, en annan del var säkert abstinensrelaterad.

Huvudvärken höll i sig under dagen, och fick hjälp av ett väderomslag som gav en skur regn och åska under förmiddagen. Min spaning att det skulle regna under dagen visade sig alltså korrekt. En spännande effekt av att inte ha hela världens kunskap och vansinne i fickan är att jag måste förlita mig på mina egna kunskaper igen. För att förutspå vädret tvingas jag titta upp mot skyn. Idag blåser det från väster, ett väderomslag med svalare luft tycks vara på väg. I månadsskiftet är det dags att fakturera en kund, men har juni 30 eller 31 dagar? Svaret fick jag genom att räkna på knogarna istället för att kolla i kalendern. Mina bröst börjar kännas ömma och tunga, vilket jag vet är ett tecken på att jag kommer att få mens inom två dagar, även utan att kolla i appen som håller koll på mina cykler.

Utöver huvudvärken så spenderades dagen med en spänd känsla i bröstet och en allmän rastlöshet i kroppen. Telefonen har på något sätt varit ens hamn, ens hemmabas och tyvärr ofta ens utgångspunkt. När man väntar på att vattnet ska börja koka, när man sätter sig ned för en stunds vila i trädgårdsarbetet, på toaletten och efter middagen - så fort kroppen är stilla så åker den fram och fyller alla mellanrum med sina förföriska algoritmer. Vad ska komma att fylla samma funktion nu?

Det går att konstatera att om det ska fortsätta i det här tempot så kommer antalet dåliga samveten, surdegar och saker att göra sen-nån-gång att minska drastiskt. Händerna såg till att hålla sig sysselsatta under dagen. Jag vattnade blommor och rensade vissna löv. Medan middagen lagades på utekökets raketspis så passade jag på att rensa torkad citronmeliss och älggräs och paketera i papperspåsar för att ha smärtlindrande te under vintern. Jag rensade och strukturerade en låda med blandade kablar och planterade jordgubbsrevor i krukor i växthuset för att anlägga ett större jordgubbsland nästa år. Under kvällen lyssnade vi på en lång podd vi länge haft för avsikt att lyssna på men inte riktigt tagit oss tid för, den med RFK hos Rogan. Under tiden passade jag på att sy ihop hål i två klänningar som legat bortglömda i linneskåpets att-laga-hög. Inte bara mäktade vi lyssna på hela podden, jag var dessutom mycket mer uppmärksam på det som sades när jag inte plockade upp telefonen i tid och otid och fick dessutom två hela klänningar. Jag kunde dock se hur sambon försvann in i skärmens sken emellanåt. Jag kom på mig själv med att känna ett lätt stygn av irritation, säkert jämförbart med känslan hos en tillnyktrande alkoholist när någon öppnar en öl i närheten.

Något jag inte riktigt har reflekterat över är hur det här experimentet kommer att påverka oss eller honom, men det är väl rimligt att anta att en viss effekt kommer att spilla över. Kvaliteten på konversationen verkar redan ha gått mot det bättre, när vi inte båda sitter försjunkna i varsin skärm efter trekaffet. Att lära sig vara i odistraherad tystnad är också en ädel konst. Samtidigt med mitt beslut att lägga ned iPhonen så har Twitter ändrat sin hemsida så att man inte längre kan läsa inlägg om man inte är inloggad, vilket har gjort att han inte längre kan smygläsa olika twitterflöden. Nu sitter han istället och bygger någon typ av tjänst som kan spela upp våra gamla mp3-filer i hemmanätverket.

Igår var energierna låga, som sagt på grund av bakfylla och abstinens, men också för att det var första riktiga semesterdagen då alla krav och måsten rann ur kroppen. Det gjorde också sitt till att vi blev väckta av den där bålgetingen alldeles för tidigt, som följdes av trumpetandet från ett par tranor och två mycket hungriga katter. Dagen hade tänkt spenderas med att läsa, men efter bara ett dussin sidor kände jag att jag var för trött för att hålla fokus, så det slutade med att jag tog en tupplur på soffan med katten Findus bredvid mig. Hur länge vi sov har jag ingen aning om. Att hålla koll på tiden är kanske inte helt nödvändigt under sommaren, men det känns som att det kunde vara dags att laga mitt armbandsur som legat i min ryggsäck och skräpat med sprucket armband sedan en utflykt med barnen på jobbet. Mobilen har ersatt otaliga föremål, vanor och kunskaper över åren - kanske är det dags att ta några tillbaka?

Nu väntar trädgårdsarbete. Sambon ska trimma kvickrot på potatisåkern och jag ska kupa potatis i trädgårdslandet och binda upp tomater. Säkert behöver de även tjuvas och skulle händerna behöva något att göra så finns det gott om ogräs att rensa…

Söndag 2 juli 2023 -
tempoväxling och ångestpåslag

Man vänjer sig, och snabbt går det. Jag känner mig inte lika retlig och rastlös längre, utan ett lugn har sänkt sig över mig - och oj vad jag får saker gjort! Inga storverk, det ska medges, utan det är just de där smågrejerna, den till synes oändliga högen av små projekt som man tänker att man borde göra sen-nån-gång.

Igår hann jag med både potatis och tomater som planerat, det tog dock inte längre än fram till elva så sedan fick jag för mig att slipa upp hyvelstålet och stämjärnet. När jag var klar med dem brynte jag några knivar, och rensade torkade nässlor att göra nässelpulver av. Sedan började jag känna mig smått förkyld, läste några sidor i boken och tog en tupplur. Som sällskap i trädgårdsarbetet skakade jag liv i min gamla iPod Nano från 2006 och förde över några poddar till den. En elegant liten manick, och fascinerande att det fortfarande fungerar och dessutom är kompatibel med modern teknik! Det var härligt avkopplande att påta runt i trädgården med ”I väntan på katastrofen” i öronen.

Två saker kan jag räkna med när jag går ned i varv ordentligt:

För första gången sedan i mars känner jag mig förkyld, och vad värre är så drabbas jag av återfall av hälsoångest och lyckas övertyga mig själv att jag är döende av än det ena, än det andra. Två år i rad nu har jag i samband med semesterstarten drabbats av övertygelsen att jag har bröstcancer, eftersom det stramar i bröstet. Att jag har suttit med armen statiskt låst i samma position flera timmar varje dag, är stel som en pinne, har ömma bröst eftersom jag väntar mig få mens vilken dag som helst, samt att jag med högerarmen frenetiskt sågat av en planka med en trubbig såg under torsdagen tar hjärnans ångestcentra ingen som helst hänsyn till. Givetvis är jag döende, säger den lilla reptilhjärnan. Vid det här laget är jag såpass van vid detta nonsens att jag inte tar någon större notis om det hela, utan låter den hållas litegrann som en bråkande treåring. Logik biter inte här, det är bara att fortsätta på som vanligt och vänta ut det hela…

På morgonen vaknar jag och känner direkt att det är senare än vanligt. Normalt sett vaknar vi strax efter sex av att katterna vill komma in och få frukost, men nu har klockan hunnit bli halv nio. Förkylningen verkar jag ha lyckats sova bort, och från nedervåningen kommer konstiga ljud. Det visar sig vara sambon som frostar av frysen. Som man gör. En söndagsmorgon.
Vi ska få gäster nästa vecka som ska vakta hus och katter medan vi åker till Värmland, så han ville se till att allt är i ordning. Jag passar på att sätta en surdeg och skicka ett meddelande till L som vi odlar potatis med nere på åkern att det efter sambons ogräsrensning är dags att kupa någon gång i veckan. En kort stund senare rullar hans svarta Volvo in på gårdsplanen. Missförstod han mig att vi behövde kupa på en gång? Jag går över en stund för att prata, men det visar sig att han bara var där för att tömma jordkällaren på fjolårets skörd, som nu har tre decimeter långa groddar, som vajar likt sjögräs när han lyfter ut backarna till bagageutrymmet. Vi växlar några ord och han berömmer det bröd jag bjöd på när vi satte potatisen och undrar om jag har något recept. Det har jag givetvis inte, men erbjuder honom en sats surdegsstarter och lovar att skriva ihop en instruktion till vi ses nästa gång. Nu när jag inte tillgodoser mitt sociala behov genom evighetslånga chattar längre, så känns spontan, vardaglig interaktion av det här slaget desto mer värdefull.

Sambon och jag äter en snabb lunch och rör oss bort mot dansbanan på Valö, där årsmöte i bygderådet väntar. Det är lite stelt och byråkratiskt som alltid, men också trevligt att fika och småprata med andra bybor och vips så är både han och jag invalda som ledamöter i bygderådets styrelse. Vår första uppgift blir att undersöka möjligheterna att få till en obemannad matbutik i byn, och jag erbjuder mig även att hjälpa till att fixa en infartsskylt vid stora vägen.

Väl hemma igen tar jag itu med att hälla upp barbecuesås från den gigantiska dunk jag räddat från att bli matsvinn i mindre burkar och kokkonserverar dessa, för att frigöra plats i kylen åt våra husgäster. Ute regnar det, vilket skänker ro till själen efter en lång period av svår torka. På sätt och vis känns det som att jag fått verkligheten, produktiviteten och min sociala kapacitet tillbaka.

Just nu känns det ganska skönt.

Måndag 3 juli 2023 -
änglar, demoner och demokrater

Idag är jag trött. Sömnen har fungerat sådär hittills under semestern - jag somnar för sent med tankar som snurrar i huvudet och vaknar för tidigt av vind, ljus och katter.
I natt blåste det kuling, vilket då rakt inte hjälpte sömnen, då vi sover med öppet fönster. Vid femtiden blåste en tavla ned från väggen och katten vill in.
Ögonlocken är tunga.

Tankarna som snurrar har mycket att göra med situationen vi befinner oss i. Det censurindustriella komplexet drar åt snaran, och från och med min namnsdag den 25 augusti så införs helt vansinnigt totalitära censurlagar för digital kommunikation i EU. Vi kollade på en show av Michael Shellenberger, Russell Brand och Matt Taibbi om detta och en känsla av vanmakt sveper över mig. Vanmakten blir inte mindre av det AI-hot som breder ut sig. Det är svårt att navigera i förhållande till dessa enorma, existentiella hot, men i fråga om AI så stärks jag i min övertygelse att det är en demonisk teknologi, och att det enda sättet att vinna över den är att inte spela spelet, utan lära sig leva så gott det går så nära marken som möjligt.
Jag behövs här, sade en röst till mig i natt när frustrationen drev sömnen på flykt.
Vad man ska göra åt den totalitära censurmaskinen gäckar mig dock. Jag vägrar leva i en värld där jag och mina meningsmotståndare inte får tänka och tala fritt, men vad kan en enda person göra? Det kommer aldrig att gå genom att tackla maskinen i en konfrontation rakt på, men att bara gömma sig och tystna känns som att legitimera dess makt. Vad ska min roll i detta vara, och hur står jag upp för det som är rätt utan att utsätta mig för dumdristiga risker?

Att avstå från teknik så långt det är praktiskt möjligt känns i sammanhanget rimligt och stärker mig i mitt beslut. Flera personer har också uttryckt stöd för mitt projekt, ingen jag har förklarat det för har reagerat med skepsis eller ifrågasättande, utan de flesta reaktionerna har varit i stil med ”vad skönt”. Sent i går kväll fick jag ett sms. Det var från P, en internetvän som alltid spridit ljus i mörka stunder och som lånat mig två böcker som betytt mycket. Han uttryckte sitt stöd för mitt projekt, och att han ville fortsätta hålla kontakten. Av alla 3 600 följare på instagram så är det två eller tre som tagit mig på orden och faktiskt bemödat sig om att ta kontakt i kanaler utanför mediet. Det säger något om den falska känslan om connection, och om hur kvantiteten egentligen har väldigt lite att göra med kvaliteten. Att utmana bekvämligheten något ger en fingervisning om var kvaliteten finns.

Ute faller regn om vartannat. Sommaren har tagit paus och ger mig tillåtelse att vila. Samla dina krafter, säger den. Du kommer att behöva dem.

Onsdag 5 juli 2023 -
att tack vare Sony överväga att bli luddit

Jag tror inte att smartphonelöst räcker, jag tror att jag måste återgå till att endast använda träredskap.

Försökte spela in en instruktionsvideo till husvakterna. Det är nästan svårt att skriva, för jag blir så förbannad att det bränner om kinderna bara jag tänker på det. Eftersom jag inte använder smartphone just nu så plockar jag fram min gamla kompaktkamera och går runt i trädgården och pratar om saker. När jag ska föra över filmen så är batteriet slut, så jag trasslar fram en laddare ur lådan. Sätter kameran på laddning, bara för att påminnas om att just fan, usb/laddingången är ju trasig. Får alltså plocka fram den externa batteriladdaren istället och sätta batteriet i den. Nu ska jag föra över videon till datorn. Eftersom USB-porten är trasig så går det ju inte via usb-sladd, inser jag efter att ha gått upp på övervåningen och ha hämtat ned adaptern, eftersom datorer nu för tiden inte har usb-uttag utan bara den idiotiska nymodigheten usb-c som exakt ingen jävel har bett om. Min kamera är från 2018 och jag inser efter att ha laddat ned två helt olika program från Sonys hemsida att den inte stöds längre. Fem år gammal, men den kunde lika gärna kommit från stenåldern. Enda lösningen som Sony föreslår är att föra över filerna automatiskt via wifi, genom att på något magiskt sätt först legitimera sig genom att koppla in kameran via usb. Som inte går. Eftersom usb-porten är trasig.

Jag är nu beredd att tända eld på både kamera och dator.

Enda lösningen tycks alltså vara att köpa en extern minneskortsläsare, ett föremål jag tidigare ägde men gjorde mig av med, eftersom man kunde föra över filer trådlöst. Trodde jag. Ännu en pryl till den redan irriterande överfyllda teknikådan som svämmar över av adapters till adapters eftersom standarder ständigt ändras och det är omöjligt att hänga med eller försöka hålla liv i gamla grejer. Inte för att de egentligen är trasiga, bara för att de gjorts beroende av mjukvara som inte längre stöds.

Som grädde på moset inser jag dessutom att kameran inte har spelat in eller sparat det fem minuter långa instruktionsklipp jag trott mig gå runt i trädgården och filma.

Jag vill bara skrika.

Det kanske blir tvärtom. Jag kanske inte alls plockar fram min smartphone ur lådan efter semestern, utan jag kanske stoppar in datorn där också. Sak samma att jag råkar driva en konsultfirma inom grafisk design och att datorn är mitt arbetsredskap, jag orkar inte med den här typen av skit!

Katten mår i alla fall bra, hon visade sig bara vara proppmätt…

Torsdag 6 juli 2023 -
senaste stabila återställningspunkt

Vi har städat bokstavligen hela dagen, inför att husvakterna kommer på lördag. Plockat, tvättat, dammsugit, skurat, vädrat, torkat ur kylen… Såhär rent har det nog inte varit i huset sedan vi flyttade in. Samtidigt har jag packat inför resan och lyssnat på gamla nedladdade hits från 2007.

Jag dras mer och mer till åren då min gamla telefon var min normala telefon, 2007-2011. Så mycket hände under de åren, både personligt och med världen. Jag pluggade, tog examen och hankade mig fram på diverse småjobb utan att riktigt ha börjat jobba än. Åkte på festivaler och till olika Europeiska storstäder och levde rövare. Gick på bidrag, nattklubb och bröllop. Flyttade nästan till Västerås. Pojkvänner passerade revy, en livskamrat gjorde entré. Jag skaffade egen lägenhet, katt och bil. Blev vuxen.

I Sverige sålde regeringen Reinfeldt ut det allmänna och globalt sett så gick vi in i Obama-eran, fick en global finanskris som rubbade framtidens riktning och sen kom sociala medier och den smarta telefonen som rev den mellanmänskliga väven i tusen spillror. Jag undrar hur analyserna kommer att se ut i framtiden, av de femton-nånting åren som spenderades med att stirra på små, små skärmar. Vad det gjorde med en hel generation som växte upp med detta. Något säger mig att domen inte kommer att vara nådig.

Jag kommer för evigt att vara tacksam att jag var vuxen när detta inträffade och slapp växa upp med att alla hade en internetuppkopplad kamera i fickan, redo att föreviga ens minsta snedsteg. Ty snedsteg har begåtts på veckobasis. Minns tillbaka till rutinen efter varje utekväll, på den tiden nattklubbarna hade egna mingelfotografer som röde sig runt på dansgolvet och förevigade oss kringrumlande fyllon. Dessa bilder publicerades sedan på nattklubbarnas egna hemsidor, och skadekontrollen dagen efter var en integrerad del av bakfyllan. Fastnade jag på bild? Hur illa var det?

Spridningen för dessa bilder var ändå begränsad, de låg där på krogens sajt men hade ingen direkt väg att spridas vidare, och det låg väl dessutom i nattklubbarnas intresse att välja ut smickrande bilder på sina gäster som fick klubben i fråga att framstå i god dager. Undrar vad det gör med en generation unga att ständigt känna sig bevakade, övervakade? Att ägna varje ögonblick åt skadeförebyggande och -kontroll? Generation panoptikon. För vår generation stod allt på spel en gång om året: vid skolfotograferingen. Nu står allt på spel varje dag, hela tiden. Stackars satar.

På sätt och vis känns det som att jag försöker återstarta systemet från senaste stabila återställningspunkt, som när datorn hängt sig riktigt jävligt.
Det kommer förstås inte att lyckas och nostalgi leder aldrig framåt, men ibland är det bara skönt att tänka tillbaks och fuldansa till musik från när man var 20 medan man moppar golv…

Torsdag 13 juli 2023 - ögonblicksbilder

En vecka senare.

Sent igår kväll kom vi hem efter en lång dags körning från inre Värmland till södra Östergötland genom spöregn, Bergslag, Vätternbygd och slätt. Tur och retur till Vildingarnas land, beväpnade med papperskartor och medhavd marmelad.

Jag har varit utan mobiltäckning eller internet i fem dagar, en ofrivillig fördjupning av projektet, och borde kanske ha fört dagbok på papper. Det är liksom för mycket för att sammanfatta såhär i efterhand, så jag lägger bara några mentala snapshots här istället:

Att vandra i kvällssolen över kornfälten, bygga en grind och äta marängsviss med jordgubbar på trappen hos Y.
Att skyffla gödsel, plantera tomater, kvällsbada i sjön och dricka påtårskaffe runt köksbordet hos L och J.
Att bjudas på våfflor med nyplockade blåbär mitt i en pågående trippelbokning, gosa med hundvalpar och diskutera de tunga ämnena helt ofiltrerat sittandes på trappan hos P, efter att ha tappat bort oss i skogen utan mobiltäckning och fått navigera via atlas.
Att få se harmoniska barn leka, få plocka krusbär i regnet och uppleva avskildheten och lugnet hos A och A.
Att kunna lyfta de riktiga ämnena, utan filter.
Att kunna skoja om känsliga ämnen och bli förstådd.
Att ständigt vara omgiven av vacker natur och gulliga djur, gästfrihet och självklarhet.
Det dränerar de sociala batterierna, men fyller på något annat, djupare magasin.

Torsdag 27 juli 2023 -
kärleken och bröden

Jag har bakat väldigt mycket på sistone. Och tänkt. På maskinen, problemen, predikamenten.

Problemen har jag ägnat mycket tid åt, men förr eller senare leder det till en situation där man bara går runt i cirklar, virvlandes i en malström allt djupare ned i misär och cynisism. Nu tror jag att jag vet vad lösningen är: Kärlek, kreativitet, skönhet, mänsklighet. Så enkelt att det låter banalt, men samtidigt så monumentalt.

Vi kan aldrig bräcka maskinen genom att försöka göra saker bättre eller mer tekniskt kompetent än den, på dess planhalva. Vi kan bara bräcka den genom att göra vad den absolut inte kan och aldrig kommer att kunna: att vara mänskliga.

Är världen för hård, så var mjuk. Kräver maskinen effektivitet så lägg en hel dag på att gå ut i skogsbrynet och plocka bär, som kärleksfullt förvandlas till en omsorgsfullt bakad paj. Bjud någon på god mat. Ge en hjärtlig komplimang. Ge stöd och goda råd. Låna ut en bok. Berätta för någon att du tänker på den. Skänk bort ditt överflöd. Sänd ditt bröd över vattnet och du skall få det åter.

Maskinen kan bara existera och dominera i den kvantifierbara sfären, i mekanismens och reduktionismens iskallt upplysta, perfekt rätvinkliga rum. Där LED-belysning, WiFi och mobilt BankID härskar. Den har egentligen väldigt lite att säga till om i den värld som betyder något på riktigt; den, där inga räta vinklar finns, men däremot allt vi egentligen behöver.

I måndags hade vi besök av kära vänner från förr. Vi åt en god måltid, tog hand om barnen och sedan de somnat drack vi vin och pratade om sådant som betyder något. Om det finns en mening med livet, så är det nog att prata om sådant som betyder något tillsammans med sådana som betyder något, över ett glas vin eller tre. Känslan av äkthet, mening, sammanhang och kärlek, ja, kärlek gjorde sig påmind. Trots maskinens alla försök att splittra och distansera oss så finns det något i själen som står emot. Ett ettrigt ljus som vägrar slockna. En påminnelse om att man är mans gamman.

Sedan dess har jag varit skör. De senaste åren har gjort mig avtrubbad och känslomässigt distanserad, men att spendera tid med två uppsättningar långvariga vänner och deras barn på sistone har påmint om att det som gör oss mänskliga är vår förmåga att känna. Det är inte en svaghet, utan en styrka. Det som gör oss unika. Det gör ont att känna smärtan och sorgen över den tid vi lever i, men känner vi ingenting alls så missar vi också glädjen, humorn, kärleken och allt det andra som gör oss mänskliga. Det går inte att kämpa emot maskinen genom att själv bli till en, det enda som kvarstår är att vara vild, vacker och otämjbar. Krökta träd blir aldrig till plank.

Söndag 30 juli 2023 - sprita bönor med mormor

Ett citat som med jämna mellanrum dyker upp i mina sociala medieflöden är en illustration från tidigare halvan av 1900-talet med texten ”ett av de stora problemen med världen är att inte tillräckligt många personer spritar bönor tillsammans med mormor längre”. Det är en enkel text, men den knyter an till något djupare som gått förlorat: sammanhang och kunskapsöverföring mellan generationerna. Men ännu är mormor i livet och det går att ändra på den saken. Varför inte idag, på hennes 92-årsdag?

Jag hade en stor korg bondbönor framför mig när jag ringde upp mormor. Kan man inte sprita bönor tillsammans så kan man åtminstone göra det över telefon. Vi hade ett trevligt samtal på nästan en timme innan batteriet gav upp. Ju äldre jag blir desto mer samma syn har vi på saker och ting. Har man levt tillräckligt länge så inser man väl att trender kommer och går, men visdom och beprövad erfarenhet består. Hon berättade att hon är glad för att vi inte bor i städerna längre, med tanke på allt fasansfullt som händer.

Jag med, mormor.
Jag med.

Måndag 31 juli 2023 - sista veckan?

Sista semesterveckan. Det må väl vara hur det vill med den saken, men det är också sista veckan för detta experiment, enligt den tidsram jag gett mig själv. Hur har det gått så långt?

Man vänjer sig, och gamla vanor sitter djupt är bara att konstatera. Just nu stör det mig inte alls att inte ha tillgång till smartphone. Jag har helt enkelt fått anpassa mina vanor runt det hela, genom att se till att datorn kan göra mycket av det som annars sköts via telefonen och genom att se till att alltid ha kontanter på mig. Kvällarna har inte spenderats med att läsa böcker i samma utsträckning som jag hade hoppats, utan jag har kollat mycket videos på youtube. Lärorika och inspirerande för det mesta, som har gett uppslag för dagarnas aktiviteter.

Nyheterna läser jag inte alls längre, och bara undantagsvis kollar jag flödet i sociala medier, utan att bidra med något själv. När jag använder datorn aktivt så är det mest för att skriva - med vänner, eller för mig själv i detta dokument. Det hela liknar allt mer det sätt på vilket jag använde datorn för ungefär femton år sedan. Som verktyg och aktivt kommunikationsinstrument för att ha djupa diskussioner med ett fåtal utvalda, inte för att evighetsscrollande idissla redan färdigtuggat innehåll.

Det gör stor skillnad att inte ha alla dopaminkickarna ständigt närvarande i fickan, redo att smörja ens ego och narcissistiska tendenser. Visst har det hänt att jag ser något jag skulle vilja fotografera eller berätta om, men ibland kan det också vara bra att lägga band på sig. Allt jag vill säga behöver inte också höras. Ibland räcker det kanske att jag yttrar det högt för mig själv; att ett träd som faller i skogen faktiskt hörs även om ingen finns där för att lyssna. Man behöver inte alltid granska sin reflektion i en blank yta för att veta att man finns.

Med detta i åtanke så vet jag inte om jag är redo att plocka upp den svartglansiga, rektangulära härskarringen ur skrivbordslådan igen ännu. Jag har inte blivit fullt så förvildad som jag hade tänkt mig, men jag gillar utvecklingens riktning. Betydligt mer husarbete har blivit gjort, jag har lärt mig nya saker och tar mig an tidskrävande projekt som att baka pajer eller koka sylt och hälla i burkar med vackra etiketter. Kommunikationens kvantitet har ersatts med kvalitet; oftast är det Y som jag skriver med en stund morgon och kväll om ämnen som verkligen går på djupet och spelar roll. Tillsammans försöker vi utforska enkelhetens roll och riktningen för det hela. Hur man är människa i maskinernas värld. Det är inga små frågor, men vi är inte rädda att tackla dem.

Hellre en enda knepig jävel att diskutera de riktigt stora frågorna med, än tusen tomma gillamarkeringar.

Ons 2 augusti 2023 - gitarren och flaskan

Idag har jag täljt ett dörrhandtag, lagat en grönkålspaj och plockat upp min gitarr för första gången på ungefär tre år. Det var skönt att inse att händerna fortfarande vet hur man spelar, även om det såklart går lite knackigt och att jag kan exakt noll låtar (undantaget Foo Fighters - Times Like These) utantill. Någon musiker blir det aldrig av mig, men det är skönt med utrymmen där intuitionen får flöda fritt.

Inspirationen kom från kvällens klipp med skådespelarna/komikerna Tom Green och Josh Radnor som avsagt sig äran och berömmelsen för att leva enkla liv och ägna sig åt musiken. Båda har ärliga, sorgsna, intelligenta, vackert mörkbruna ögon med ett mörkt djup i botten. Jag är glad att de båda valt gitarren framför flaskan.

Torsdag 3 augusti 2023 - två vildar i staden

Vaknar med viss huvudvärk efter ha druckit tre öl under gårdagskvällen. Toleransen är tack och lov inte vad den brukade vara. Prognosen visar regn för hela dagen, och vi börjar känna oss lätt lappsjuka av att vara ständigt inregnade, så vi satte oss i bilen och styrde kosan mot Norrköping och dess loppisar. Det gjorde tydligen resten av världen också, trängseln var en nyttig påminnelse om varför vi inte bor i städer längre. Den våldsvåg med sprängningar och skjutningar som härjat Norrköping på sistone blev en ytterligare påminnelse. Det kändes inte tryggt att röra sig i stora folksamlingar. Jag har aldrig, under mina åtta år i Norrköping, känt mig otrygg tidigare.

Norrköpings secondhandscen släpper sin vana trogen aldrig hem en tomhänt. Fastän jag verkligen borde rensa hemma så kom jag hem med en kasse kläder i min nya hemmafru-stil, en glasbehållare med kran, konserveringsglas, en inramad Carl Larsson-plansch, en foamroller och en ljuvlig stråhatt. Samt en bibel. En av loppisarna skänkte bort en hel låda med biblar, och det kan ju sannerligen inte skada i dessa tider, som jag konstaterade för damen i kassan och fick ett gillande till svar. Under kvällen slog jag upp ett uppslag på måfå och läste några rader som passade väl in på situationen idag, med avgudadyrkan och att skapa sina egna gudar. Om sådana som inget begriper och inte går att resonera med. Redan i den heliga skrift konstateras att det inte är lönt att ödsla energi på sådana som valt att inte begripa, utan att de kommer att komma på skam helt för egen maskin. Råden har stått sig i mångtusende år, så det måste väl ligga något däri…

I den fortsatta processen att trassla ut sig ur alla de funktioner som legat inbakade i smartphonen så lämnade jag till sist in mitt armbandsur för reparation. Sprinten från armbandet lossnade under en utflykt med jobbet för flera månader sedan och jag har inte lyckats hitta någon i Kisa som fixar sådant. Bara i Maxihuset på Ingelsta fanns det tre olika ställen. Klockreparatören meddelade att det skulle ta tio minuter, så medan vi väntade försökte vi hitta det minst kaotiska och överbefolkade stället vi kunde komma att tänka på. Det fick bli en tur in på bokhandeln. Där hittade jag den vackraste inbundna kalender man kan tänka sig, mörkt salviagrön med ett guldfärgat motiv av något slags art nouveau-älva, med vacker typografi och antikgult papper, med sidenband för att markera sidorna. En vacker och värdig bok, för att ersätta den gudlösa iCal-kalendern. Jag har aldrig lyckats hålla mig själv med en fysisk kalender förut, men denna kallade på mig. Den var alldeles för dyr egentligen, 309 kr, men jag blir glad av att titta på den och den har även en sektion med adressbok, som en gammaldags filofax. Ett sätt att iaktta tre-regeln som också är präglat av skönhet!

På kvällen skrev jag lite med H. Hon har hittat till Nate Hagens youtubekanal The Great Simplification som vi har följt under lång tid. Hon verkar vara i en fas av smärtsam transformation just nu, där hon brottas med stora och jobbiga frågor. Förhoppningsvis kan jag vara till något slags hjälp, efter att själv ha vadat i dessa mentala vatten under många års tid. På andra sidan detta strida vatten är flodbanken stabilare och överblicken bättre. Härifrån kan man i lugn och ro med fast mark under fötterna sträcka ut en gren för de i strömmen kämpande att greppa tag i.

Fredag 4 augusti 2023 - en pannkakstårta

Solen sken igen för första gången på mycket länge och det blev en mycket produktiv dag. Det hela har egentligen mycket lite med mobilpausen att göra, eller så har det allt med mobilpausen att göra, eftersom det annars mest sannolikt inte skulle ha blivit en särskilt produktiv dag.

Sambon diskade och fortsatte sedan slipa de slitna pelarna på verandan som ska målas om, och jag höll mig själv upptagen med tusen olika små projekt, i ingen specifik ordning alls i en evig händelsekedja som hämtad ur Pettson och Findus Pannkakstårtan:

Plocka äppelkart och frysa in för att vid senare tillfälle koka pektin. Beskära syrénen, flisa ned grenarna och lägga på komposten tillsammans från de beskurna rosorna. Köra upp skottkärran till garaget som transportkärra från bilen. Ta hand om de tvättade trasorna till snickarboden och fixa förvaring med lock till dem som stod förvarad i bakrummet på dasset. Inse att urindunken är nästan full. Vattna ur dess innehåll för att kunna ställa upp den på en plattform och få bättre självfall till vattenkannan via häverten. Under gödselvattningen inse att kållarverna hittat in under fiberduken. Blanda till Turex och spraya kålen. Inse att det mesta av angreppen var bladlöss, blanda till såpvattenlösning istället. Försöka lägga på kålnätet istället, men inse att det inte längre går, skarva med två spetsgardiner. Se över de trägrejer som låg i blöt i linolja och sätta dem på tork. Skruva på ben på kryddförvaringslådan till uteköket. Inse att det ser ut att börja regna och fixa en provisorisk täckning av snickarbodsfönstret som får ett sista lager färg och ligger på tork. Gå in och börja organisera upp konservförrådet inför säsongen, kolla om Preston passar på gasspisen: Det gör den. Bära upp gasspisen och ned Preston igen. Få lust att göra ett experiment kring om nyare gummipackningar kan fungera på äldre Surte-burkar av två olika modeller. Konservera burkarna fyllda med vatten, med två olika kombinationer av burkar och ringar för att testa om de håller tätt. Under tiden vattnet kokar upp passa på att fetta in sambons Chelsea boots inför lersäsongen. Skriva lite mer med H. Beställa en dutch oven, några presenningar och fler konserveringsringar. Skörda Mangold och lägga i blöt. Lyssna på en podcast och lappa hål i gröna favoritkoftan och en snusnäsduk som låg i den ärvda traslådan, men var för fin för att kasseras. Äta paj och kolla på Star Trek. Skriva denna text.

Jag började idag drabbas av lite jobbångest, eftersom det här är sista semesterveckan och jag börjar jobba igen på tisdag. De senaste dagarna har varit så lugna att jag nästan fått panik av rastlöshet, men jag kan gott behöva krafterna inför att hantera resten av augusti och september. Jag kommer rent krasst inte ha tid att ligga och pilla på en telefon hela kvällarna, det kommer att finnas trädgårds- och hushållsarbete nog att göra ändå. Dessutom har vi inte hunnit göra mycket av det vi hade föresatt oss: Jag har inte badat här på hela juli, inte sovit i hängmattan, inte tältat, inte paddlat kanot här i sjön.

Sommaren regnade till stora delar bort och det känns lite bittert, även om det såklart är bra för naturen och trädgården. Till vissa gränser förstås; just nu är det bara cool weather crops som verkar gå bra. Kål har vi hur mycket som helst och potatisen är kalasfin. Mangolden växer som ogräs och kålrötterna är runda och fina. Vitlöken är lagd på tork och gav en kanonskörd. Däremot går störbönorna bara till midjan på mig, tomaterna är fulla av gröna kart men står mest och stampar. Paprika och chili har stannat i växten i sina krukor. Auberginen likaså. Majsen har hanblommor som nästan blommat över, men ännu inga honblommor att pollinera, så risken är att jag odlat ett helt land med bara väldigt mycket grönmassa. Ärtorna blev överväxta av ringblommor, uppätna av bladlöss eller grodde aldrig i torkan. Löken är tanig och anemisk. Av squash- och övriga gurkväxter verkar det inte bli särskilt mycket alls, undantaget Sweet Meat Oregon som verkar gå helt okej. Även Mor Kristin-bönorna och den korsning mellan Blauhilde och Mor Kristin som jag tog frö från i fjol trotsar sitt släkte och levererar helt okej. På det stora hela går odlingarna alltså rätt dåligt, eftersom det var stekhett och torrt under den känsliga perioden när fröna ska gro och sedan kallt, blött och molnigt när de hade behövt solen som bäst. Det visar på vikten av att inte lägga alla sina ägg i en korg, utan att satsa på en massa olika sorter. Man kommer inte att få skörda allt man sår, det är bara att acceptera, och man vet aldrig vilken typ av odlingssäsong det kommer att bli. Inte för min vildaste fantasi hade jag väl kunnat föreställa mig att kålen ser ut att bli årets stora vinnare!?

Idag har jag verkligen mått gott av att gå all in i hemmafrurollen och ägna mig åt hushållet. Tänk, att det som beskrevs som frihet i själva verket visade sig vara förtryck i en annan form och att det vi skulle befrias ifrån visade sig vara själva nyckeln till frihet, mening och lycka! Att se till så att vårt hus är ett hem och att vi har det vi behöver; att testkonservera inför hösten och ta hand om sin älskades skor samtidigt. Glädjen i att ge, att tjäna. Ännu ett bevis på hur grundlurad man har blivit, och hur devisen ”gör precis tvärtom mot vad de säger, så ska du se att det går bra” bara visar sig stämma allt mer. Det känns lite märkligt men härligt uppfriskande att skaka av sig alla gamla identiteter och inte behöva förhålla sig till dem längre. Man måste faktiskt inte tycka som det påstås att man måste tycka, det är fritt fram att observera världen med egna ögon och öron och dra slutsatser därefter. Det är väldigt befriande.

Något annat som är befriande är att inte vara aktiv på sociala medier för närvarande. Detta har medfört att jag fått mycket tid till reflektion, utan att färgas av andras åsikter eller behöva förhålla mig till något slags utdaterad bild av mig själv som etablerades av en betydligt sämre, mindre vis och mer oerfaren version av mig själv. Här ute i öknen kan jag kosta på mig att tänka tankar och börja omfamna åsikter som gradvis skalar av lagren av programmering och gör mig till en person jag själv skulle ha avskytt för fem och definitivt tio år sedan. Å andra sidan skulle det vara mycket plågsamt för mitt nuvarande jag att behöva dela rum med mitt dåvarande, moraliserande PK-jag, som förvisso ville väl men inte fattade någonting än och därför gjorde, sade och tyckte helt vansinniga saker, och hade ångest över en massa onödiga grejer i sin strävan att rädda världen. Det är mycket skönare att vara personen jag är nu. Hon är rätt tillfreds, har ett grundlugn och ber inte om ursäkt för sig. Hon har släppt den mesta fomon och viljan att behaga, och har inga problem med att folk ibland tycker annorlunda än henne. Det är spännande att man faktiskt kan sluta vara woke och bli baserad i verkligheten istället. Finns det hopp om mig så finns det hopp om alla.

Måndag 7 augusti 2023 - sista dagen?

Liksom i början av semestern vaknar jag denna sista semesterdag med tunga ögonlock. Igår drog ett tungt regnoväder in för att kröna den månad av ostadigt väder som präglat större delen av ledigheten. Blixtar fick hela himlavalvet att lysas upp och flimra som ett glappande lysrör och tystnaden drunknade i dånet av åska och regn som vällde ned. Det hela gav god möjlighet till vördnad men inte så mycket till sömn. Oaktat väderfenomenen så hade det varit svårt nog att sova ändå, så här i semesterns sista, flämtande skede.

För var år som går så kommer jag åter från semestern lite omöjigare än året innan. Tiden för obruten reflektion och smakprovet från frihetens ljuva fat påminner alltid om hur mycket jag uppskattar lugnet, friden och meningsfullheten i att se om sitt eget hem och styra sin egen tid och hur mycket jag i motsvarande grad avskyr att behöva infinna mig på en plats jag inte föredrar, vid en tid jag inte själv valt, för att göra saker jag inte väljer själv i ett tempo jag inte kan påverka, tillsammans med personer jag inte valt, vars sluttid jag inte heller direkt kan påverka, mer än genom att ha lyckats bråka mig till en halvtidstjänst. Jag tycker verkligen inte om det och jag far illa av det, även om det i perioder kan vara mer hanterbart. I en annan värld hade jag nog varit mycket tillfreds med att vara hemmafru, men det är inte riktigt en möjlighet som vår situation ser ut. Inte minst eftersom vi förenas i vår svåra allergi mot att någon annan ska bestämma över vår tid, vår energi, vår skapandekraft; ja, hela vår existens och livsluft. Är man svår att äga så är man också i regel svår att ha att göra med. Ibland även för sig själv.

Så semestern tar slut, innan den ens hann riktigt börja. De flesta planer regnade bort, vilket lämnar en viss osmickrande känsla av bitterhet och besvikelse, men hur blir det med experimentet?

Jag är inte redo att helt avbryta än, att gå tillbaks till så som det var tidigare. Experimentet har gett mig tid att granska och reflektera över vanor och normer, med en djupare sinnesfrid och klarare huvud som följd. Det mesta jag trodde att jag skulle sakna har jag hittat vägar runt, genom att skaffa en almanacka, reparera mitt armbandsur, installera bank-id i datorn och skaffa betalningstjänst via sms-kod, bland mycket annat. Jag har lärt mig vägbeskrivningar utantill igen, läst papperskartor och böcker, skaffat en morgontidning, hållit händerna upptagna med fysiskt arbete och upptäckt hur jag kan hålla större informationsmängder i korttidsminnet igen, och finna ro i att inte ständigt stå i ytlig kontakt med hela omvärlden. Jag existerar ändå, i all min prakt, även om ingen ser eller hör mig.

Visst finns det ändå sådant jag saknar. Under sommaren har jag knappt tagit ett enda fotografi, så det kommer inte finnas något att se tillbaka på, mer än i minnet. De få fotografier jag tagit ligger dessutom instängda i en kamera utan möjlighet att föra över dem till en annan enhet, med mindre än att jag hittar en begagnad minneskortsläsare någonstans.

Jag saknar också att dela med mig av tankar.

I detta brottas jag med vilket som är det mest lämpliga sättet att dela med sig av texter framöver, eftersom jag i mitt högmod ibland inbillar mig att jag har något att säga. Instagram är egentligen inte gjort för långa texter, men på Substack blir långformatet så överväldigande att jag drabbas av skrivkramp.

Min kloka vän Ylva, som hjälper mig att slipa både den lins genom vilken jag betraktar världen och mitt språk, uttrycker det som vanligt bäst:

”Man kan lika gärna skriva saker på vad som helst. Nån bit papper som kommer flygandes i vinden, nån av alla algoritmer som snurrar. Vi har gått emot isberget för länge sen, även om orkestern fortsätter spela, och den enda väg som leder härifrån nu, den går inåt. Det är därför jag måste skriva.”

Eller som Rainer Maria Rilke uttryckte det, drygt hundra år tidigare:

Erforschen Sie den Grund, der Sie schreiben heißt; prüfen Sie, ob er in der tiefsten Stelle Ihres Herzens seine Wurzeln ausstreckt, gestehen Sie sich ein, ob Sie sterben müßten, wenn es Ihnen versagt würde zu schreiben.

Dieses vor allem: fragen Sie sich in der stillsten Stunde Ihrer Nacht: muß ich schreiben?

Svensk översättning:

Utforska på vilka grunder du skriver; se om det slår rot i ditt hjärtas djupaste del, erkänn för dig själv om du skulle dö om du förbjöds att skriva.

Viktigast av allt: fråga dig själv i din natts tystaste timme: måste jag skriva?

Ja. Det verkar så.

På vilket sätt får framtiden utröna, men jag tror att jag kommer att förbli här, med ett större mått av eftertänksamhet och anspråk på någon typ av värdighet än innan. När allt annat i världen tycks så upplöst i ramarna, fransigt i konturerna, solblekt och utsköljt till havs, så är det upp till oss själva att ge oss en tydlig form, med stadigt fotfäste, en rak hållning, klar blick och ren stämma. Något att hålla fast vid, om inget annat så vid oss själva och varandra. Vi är ju i slutändan allt vi har.